Ett minne
Det är inte varje dag man sitter längst fram vid panoramafönstret på en dubbeldäckad buss. Det får mig att dyka tillbaka i tiden och plötsligt är jag inte längre på väg till Göteborg. Nej, min slutstation är Berlin. Jag är spänd och förväntansfull, världen är så stor. Det är första gången jag reser på egen hand, jag är 14 år gammal. Jag har fått bästa platsen på bussen, helt otroligt, jag slänger upp benen i sätet bredvid och tittar med nyfikna ögon ut genom rutan. Vi stannar till och ett stort gäng japaner kliver på, alla har varsin kamera....... Hela gänget sätter sig på resterande lediga säten bakom och bredvid mig. Dom fotar allt, och pratar japanska på högsta volym. Dom till och med hänger sig över mig för att ta en bild (på vad) vi åkte på en motorväg och dom fotar ALLT, vägen, himlen, diket. Klick klick klick klick KLICK. Det gjorde mig galen det där klickandet. Till slut var jag framme på Berlins centralstation, hauphtbanhof. Fjärilarna flaxade i magen när jag klev av bussen. Bussar kom körandes åt alla håll, allt var så stort och jag var så liten. Sen fick jag syn på honom, rött hår, pipskägg och fullt av tatueringar. Min coola kusin. Vi tog hans bil till väst och svängde in på en av de finaste adresserna. Ambassadörsvillan tonade upp sig bakom grindarna och min mage sprudlade av förväntningar. Och här skulle man bo i en vecka..sova i samma säng som prinsessan Viktoria sover i när hon är på besök. I kylen låg det levande humrar på silverfat och allting var så fint.
